Maddmutt

Jag är inte mig själv, inte någonstans. Händer för mycket omkring mig. Jag försöker hålla humöret på topp men det blir svårt när man inte mår bra. Min mormor har åkt in på sjukhuset igen, och nu säger läkarna att hon inte har långt kvar att leva. Hon har kol och hon är i det sista stadiet. Jag orkar verkligen inte. Får en massa stöd runt omkring mig och jag uppskattar det. Men det finns inte så mycket att prata om. Bara dags för mig att inse att det är långt kvar nu även om jag inte känslomässigt kommer klara det. Mormor har alltid varit som min andra mamma, träffar henne varje dag och nu så kommer hon försvinna inom en kort tid. Jag orkar inte det här. Försöker tänka på annat hela tiden men det går inte och pga allt så blir jag lätt sur och ledsen. Jag är bara ett känslomässigt vrak just nu som måste vara ensam, men jag klarar dock inte att vara det för det är då jag börjar tänka på det. Usch...